Extra eXTrA

*** Maria Johansson dementerar härmed kraftigt att hon är ett feministiskt manifest.

Hon vägrar även ta ansvar för författares värderingar. ***

Tessan, förlåt att jag sabbade den där finn-dig-själv-kursen. Jag borde kanske ha insett då att allt jag behövde var att lära känna min gamla återfödda själ och sedan hitta ett lugnt tidsfördriv i min ensamhet.

Men det gick inte. Jag var tvungen att testa allt annat, bara för att se hur det gick.

Och ändå var jag ensam.

Men jag känner mig mindre ensam nu! JAG har också missförstått Maria Johansson!

Fast inte lika mycket som vissa andra 🙂

Verkligheten överträffar alltid dikten

https://www.svd.se/feministiskt-stridsrop-fastnar-i-halsen/om/bokvaren-2017

Tessan!!! Jag VET. Det blev lite fel där. Du har rätt! Jag försökte vara ÄNNU MER ORIGINELL i slutet, men hur jävla bra gick det egentligen?! Puss!

GOTT NYTT ÅR!!!!!!!

Jag är här, jag är kvar och jag är större än vad era sinnen förmår uppfitta. Jag talar till er på det sätt ni är vana på – HÄR – men jag är inte längre Maria Johansson. Det är länge sedan jag var det, det vet ni som följt mig, mina trogna lärjungar.

Jag är på andra sidan och ni är välkomna till den rätta sidan.

Det är ett nytt år och ni blir aldrig av med mig och

det äR MITT ÅR.

puzzzzzzzzzzz

Er Gud lämnar er nu, dra åt helvete

Hej alla ni tusenden som tydligen läser detta. Det här är mitt sista inlägg någonsin.

Jag gläder mig åt att ni inte fattat ett jävla dugg. Precis som jag hela tiden misstänkte att ni aldrig skulle göra.

Ni försökte få in mig i fällan, i fållan, igen. Ni misslyckades, igen. Jag har nått ett högre stadium och jag stannar där. Jag vet allt och vill allt och min vilja är fri från er.

Med gälla röster och rynkade pannor sitter ni i ert lilla land, i er lilla värld, och försöker desperat övertyga er själva och de andra likadana (och mig?) att Maria Johansson inte alls är något ovanligt. Inget nytt. Inget bra.

Några av er säger att jag bara är en förvuxen, fånigt provocerande tonåring som svär och spottar. Jag säger som förut: Jag bryr mig inte om vad ni tycker. Jag är inte som någon annan. Min röst är en flod av gyttja och ni får bara ta emot och svälja. Tyvärr är de flesta av er för korkade för att kunna plocka ut guldkornen. Det är inte mitt fel.

Några av er säger att jag är ett offer. Kallar mig destruktiv. Och det är ju inte så ovanligt. Eller bra. Eller nåt. ”Självdestruktiva kvinnor”, säger ni.

Ha ha, säger jag. Det är bara era egna sorger, er egen otillräcklighet, er egen feghet som talar. Allt ni aldrig vågade göra får er att fördöma mig, genom att låtsas tycka synd om mig.

Destruktivitet är att förstöra, att avsluta. Jag skapar. Skapar en jävla massa saker. Ibland situationer som är knepiga att ta sig ur, men då har jag ändå upplevt situationen.

Vad som än händer så kommer jag ha haft jävligt mycket roligare än ni när jag väl dör.

Andra bland er kallar mig hjälte. Av ungefär samma anledningar som ovan. Och framförallt för att jag är en kvinna, enligt er. Hjältinna. Kom ska jag köra kuken i halsen på er så ni storknar, svarar jag.

Och några av er säger att jag är cool och häftig och banbrytande. Tja, ni är väl de som har minst fel. Men ni har ändå inte fattat grejen. Fortfarande!

Jag skiter i om ni tycker det jag gör är ovanligt, bra eller nyskapande. Jag är nämligen unik, evig och går utanför era definitioner.

Och, jag är sådan alldeles av mig själv. Det är inte uträknat. Inte på det sätt ni tror i alla fall.

Tids nog blir det dags att göra upp alla räkenskaper.

Jag är Maria Johansson, det här är min historia och nu fortsätter den, utan att ni får följa den.

Hej då.

Hej igen!

Kära dagbok! Eller jag menar jävla blogg. Nu har jag slutat knarka. Höll på i sådär tio dagar kanske. Men nu får det räcka, och då lägger jag av bara. Ni ser, inte så svårt va? Min fria vilja är ju numera frigjord på riktigt. Som sagt.

Det har varit roliga dagar. Jag har justerat samlagspartnersiffran till fantastiska höjder. Och jag skulle kunna fortsätta knarka-dansa-knulla för evigt, om jag ville. Men det ska jag inte. När ens vilja är helt frigjord följer nytt ansvar också: Att visa för er hur man kan välja. Om man vill.

Just nu väljer jag att gå och titta på konst. Inte bara för att jag vill. Utan också för att jag borde.

DEN NYA TIDEN FORTSÄTTER

Hej världen!

Maria Johansson har blivit asexuell. DET är ta mig fan ett stordåd i dessa tider.

Vill inte höra några av era kommentarer på detta. Jag har äntligen hittat hur man stänger av kommentarsfunktionen här – ha!

Maria Johansson är asexuell, hon varken har eller vill ha sex, och ni kan inte locka henne med era små bedjande kön och falska jävla ord.

Jag ska passa på att finna Gud samtidigt, precis som jag meddelade i min tabell förut.

Ni kanske tänker att jag svär för mycket för att vara religiös. Jodå, jag är medveten om det, det är en av de saker jag har tänkt på senaste dagarna. Maria Johansson är medveten om ALLT och hon tänker snabbare än ni någonsin kan greppa. Och ibland pratar hon ännu snabbare än hon tänker – de så kallade fula orden har sprutat ur min mun och mina fingertoppar. Det började samtidigt som Den Gamla Maria dog (hon svor i stort sett aldrig, och ganska sällan var det hon hävde ur sig fåniga omskrivningar som ”jäklar” eller ”attans” också). Sedan var det något som släppte.

Men Gud sitter inte där. Gud är större än våra ord, det vet ju alla. Så jag skiter i att vårda mitt språk.

Och nu ska jag prova på lite kristlig ödmjukhet. Inled mig icke i frestelse att göra nåt annat.

[text missing]

jag har börjat en ny tideräkning, ett nytt liv, efter
att jag återvände därifrån.
Tänk efter, kära läsare: Vad för oförklarliga, storslagna,
våldsamma saker har hänt i Europa de senaste tre veckorna?
Sedan tänker ni efter och sedan ser ni mitt namn skrivet i
blod tvärs över era blinda näthinnor.

Någonstans i Kosmos, mitt i stormens öga, lördag den 16 januari

Maria Johansson är pånyttfödd! Ni kan aldrig ana var jag är eller hur jag ser ut. Jag har genomgått en förvandling, förpuppats och sprängt skalet, men inte som fjäril utan som drake.

Jag är där ni minst anar det. Jag kan stå i era garderober eller ligga under era sängar i detta nu. Jag kan vara tiggaren som antastar er på tunnelbanan eller blondinen som gnider sig mot er på dansgolvet.

Nu orkar jag inte skriva mer så då gör jag inte det. Puss puss och dra åt helvete.

Någonstans i Thailand, 5 januari

Jag ser att ni fortsätter ge mig massa uppmärksamhet, fast jag åkt tusentals mil bort från er. Fortsätt gärna med det. Men tro inte att jag ska lyssna på er. Ni skriver till och med om mig i era jävla kvällstidningar! Som om någon tror på ett ord som står i sådana. Jag har genomskådat er. Genomskådat alltihop.

Jag tänker inte svara på anklagelser. Jag tänker inte låtsas som om jag inte fattat. Ja, jag har betett mig som en kåt, ansvarslös singel. Och? Det var vad jag var. Men nu har jag ett högre syfte.

Jag ska skriva mina memoarer och där ska allt avslöjas – allt om mig och allt om er. Jag ska leva mitt liv efter nya regler, som jag bestämmer, och jag kommer leva det på ett helt nytt plan.

Upptäcktsresande och konstnär, som i tabellen nedan, kan jag redan kalla mig, anser jag. Resten kommer. När jag känner för det.

Nu ska jag börja skriva om mitt nya liv. Någonstans i Thailand. Leta inte efter mig, för ni är ändå så jävla tröga att jag kommer vara borta innan ni hunnit någonvart.

Maria Johansson ska långt härifrån.

mitt lilla livspussel!

Okej, här är listan ni har frågat efter.
Det är JAG som har kommit på det mycket genomtänkta innehållet. Men eftersom ni dreglar efter min uppmärksamhet som små pissnödiga hundar så jo, ni får fortfarande skicka in förslag till mariasatansjohansson@hotmail.com.

Men jag gör det bättre själv. Tror det är bevisat nu va?