Er Gud lämnar er nu, dra åt helvete

Hej alla ni tusenden som tydligen läser detta. Det här är mitt sista inlägg någonsin.

Jag gläder mig åt att ni inte fattat ett jävla dugg. Precis som jag hela tiden misstänkte att ni aldrig skulle göra.

Ni försökte få in mig i fällan, i fållan, igen. Ni misslyckades, igen. Jag har nått ett högre stadium och jag stannar där. Jag vet allt och vill allt och min vilja är fri från er.

Med gälla röster och rynkade pannor sitter ni i ert lilla land, i er lilla värld, och försöker desperat övertyga er själva och de andra likadana (och mig?) att Maria Johansson inte alls är något ovanligt. Inget nytt. Inget bra.

Några av er säger att jag bara är en förvuxen, fånigt provocerande tonåring som svär och spottar. Jag säger som förut: Jag bryr mig inte om vad ni tycker. Jag är inte som någon annan. Min röst är en flod av gyttja och ni får bara ta emot och svälja. Tyvärr är de flesta av er för korkade för att kunna plocka ut guldkornen. Det är inte mitt fel.

Några av er säger att jag är ett offer. Kallar mig destruktiv. Och det är ju inte så ovanligt. Eller bra. Eller nåt. ”Självdestruktiva kvinnor”, säger ni.

Ha ha, säger jag. Det är bara era egna sorger, er egen otillräcklighet, er egen feghet som talar. Allt ni aldrig vågade göra får er att fördöma mig, genom att låtsas tycka synd om mig.

Destruktivitet är att förstöra, att avsluta. Jag skapar. Skapar en jävla massa saker. Ibland situationer som är knepiga att ta sig ur, men då har jag ändå upplevt situationen.

Vad som än händer så kommer jag ha haft jävligt mycket roligare än ni när jag väl dör.

Andra bland er kallar mig hjälte. Av ungefär samma anledningar som ovan. Och framförallt för att jag är en kvinna, enligt er. Hjältinna. Kom ska jag köra kuken i halsen på er så ni storknar, svarar jag.

Och några av er säger att jag är cool och häftig och banbrytande. Tja, ni är väl de som har minst fel. Men ni har ändå inte fattat grejen. Fortfarande!

Jag skiter i om ni tycker det jag gör är ovanligt, bra eller nyskapande. Jag är nämligen unik, evig och går utanför era definitioner.

Och, jag är sådan alldeles av mig själv. Det är inte uträknat. Inte på det sätt ni tror i alla fall.

Tids nog blir det dags att göra upp alla räkenskaper.

Jag är Maria Johansson, det här är min historia och nu fortsätter den, utan att ni får följa den.

Hej då.

Hej igen!

Kära dagbok! Eller jag menar jävla blogg. Nu har jag slutat knarka. Höll på i sådär tio dagar kanske. Men nu får det räcka, och då lägger jag av bara. Ni ser, inte så svårt va? Min fria vilja är ju numera frigjord på riktigt. Som sagt.

Det har varit roliga dagar. Jag har justerat samlagspartnersiffran till fantastiska höjder. Och jag skulle kunna fortsätta knarka-dansa-knulla för evigt, om jag ville. Men det ska jag inte. När ens vilja är helt frigjord följer nytt ansvar också: Att visa för er hur man kan välja. Om man vill.

Just nu väljer jag att gå och titta på konst. Inte bara för att jag vill. Utan också för att jag borde.